söndag 18 november 2012

4-pinnarsslalom!

Här kommer det äntligen! Film på Jagges 4-pinnarsslalom.





Högerslalom är lite knepigare än vänsterslalom, men vi har gott om tid på oss att jobba vidare! =)

söndag 11 november 2012

Lucke

Innan jag skriver om dagens bravader med hundarna tänkte jag berätta om Lucke; min underbara, fina häst som jag först var skötare till, sedan fodervärd och därefter ägare. Detta var mellan åren 1998-2001.
När jag först blev skötare till Lucke var han en omusklad, ganska mager 14-åring. När man red honom var han som en het, bångstyrig unghäst... ;-)
Efter att ha jobbat med honom ett par månader var han jättefin i kroppen! Musklerna var på plats, han hade blivit lite rundare om magen och pälsen blänkte. Dessutom var han något lättare att rida, då vi hade tränat en del, både från marken och från hästryggen.
Under den här tiden av mitt liv var Lucke det viktigaste jag hade, han var mitt allt! Så när ägaren en dag sa "ta honom eller jag avlivar honom" var valet inte alltför svårt... Så vi skrev på papper och jag blev fodervärd till Lucke. All min lediga tid tillbringade jag ute i stallet. Vi var ofta ute på långa ritter i skogen och bara njöt av livet. Det bästa Lucke visste var att få sätta av i full galopp. Och det fick han göra ibland, på grusvägar där det inte gjorde något om jag inte riktigt fick stopp på honom. För springa ville han! Fort! Tack och lov i galopp och inte i trav (han var fd travare) för jisses om han sprungit i den farten i skumpig varmblodstrav...:-/
Visst hände det då och då att jag flög av, men inget allvarligt. En gång skulle jag hoppa över en trädstam ute i skogen och mitt i hoppet gick ena stigbygeln av. Då låg jag helt plötsligt där på backen och såg bara en hästrumpa i full fart hem mot stallet. Det blev en liten promenad för mig tillbaka då... ;-)

Efter ett tag bestämde ägaren och jag att jag skulle köpa Lucke. Så han blev min på riktigt. Vi veterinärbesiktade honom först och det var inga problem. Vid det här laget hade Lucke hunnit bli 16,5 år.
Och vi hade börjat få ett riktigt bra samarbete. Från att bara kunna springa i full galopp rakt fram kunde han nu faktiskt kort galopp och galoppera i form på en ridbana.
Vi jobbade mycket i terräng (i skritt) då han var tvungen att lyfta hovarna ordentligt och bygga rätt muskler.
Självklart blev det fortfarande en och annan galen galoppsträcka då han bara fick ösa så fort han ville! ;-)

Sista sommaren (2001) bytte jag och Lucke stall. Där fanns det många underbara ridvägar! Ofta var jag och stallägaren ute och red tillsammans. Så även den dagen... dagen då allt förändrades. Det var den 15:e augusti 2001. Allt var bra, vi pratade på som vanligt, hästarna var pigga och glada. Vid ett vägskäl skildes vi åt för att rida åt varsitt håll och vi bestämde att mötas upp på en annan plats en timme senare. Lucke och jag satte iväg i en härlig lugn galopp längs en grusväg. Sen saktade vi in för att rida in på en stig. Travade lite, sen mötte vi den andra tjejen som fortsatte åt motsatt håll för än hade det inte gått en timme och än var vi inte där vi skulle mötas upp. Lucke och jag tog en kort galopp till, men inför en nedförssluttning saktade vi ner igen. Skrittade nerför och sen... då föll Lucke plötsligt bara ihop. Jag hamnade under honom, men kravlade mig fram (han låg helt stilla) och sen började Lucke sparka vilt omkring sig. Jag lyckades få upp honom på benen men något var bara så fel... Hans ögon "fanns inte där" så att säga. Dom var helt tomma. Och sen föll han ihop igen, krampade i några sekunder... och dog. Jag visste inte riktigt vad som hade hänt, jag stod där helt chockad med min livlösa häst vid mina fötter. Tårarna bara sprutade och jag ropade efter hjälp (dels om den andra tjejen skulle höra, dels fanns det ett hus några hunder meter längre fram) men ingen hörde mig. Mobilen hade jag självklart lämnat kvar i stallet... Så jag satte mig ner hos Lucke, strök honom över hans fina huvud och pussade på honom. Så satt jag i över en timme. Bara satt och tog farväl. Grät som jag aldrig gjort varken förr eller senare. Min fina Lucke... Tillslut kom då den andra stalltjejen som förstod att nåt hänt eftersom jag aldrig mötte upp henne. Hennes häst vägrade gå nära och det förstår jag. Hon red hem för att lämna sin häst och hämta bilen.
Jag satt kvar hos Lucke i ytterligare nån timme. Min vackra Lucke... <3    Åh, det gjorde så ont i hela mig! Varenda liten kroppsdel värkte. Min underbara häst var borta. Bara på ett ögonblick. 17 år och 4 månader gammal. Så gammal blev han, min Lucke.

Nästkommande dagar var tunga med allt som skulle ordnas, från slaktbil till försäkringspapper till att börja leta ny häst (på order från stallägaren som sa att "annars kommer det aldrig bli av"). Två veckor senare kom Curry in i mitt liv. Men det var inte Lucke... Och det kändes aldrig riktigt rätt. Jag tror att jag hade behövt mer tid, behövt sörja Lucke lite mer innan jag kunde ta till mig en ny häst. Efter ett år sålde jag Curry och köpte Teddy istället. Och jag måste säga att det har jag aldrig ångrat för en sekund!

Idag minns jag Lucke med ett leende på läpparna. Och känner trots allt en lättnad över att han fick dö i skogen, snabbt och smärtfritt. Det sista han fick göra var att få springa. Nu springer han på ett annat ställe. <3


                                                         Visst var han vacker? =)


Och varför bloggar jag om det här? Jo, för idag var jag uppe i skogen där Lucke dog. Min mosters man jagar där och jag hade fått tillåtelse att lägga blodspår där idag. Jag har varit där några gånger tidigare och det är alltid samma sak. "Här skrittade vi, här travade vi, här tog vi våran sista galopp tillsammans. Och här somnade han in." Alltid med en liten klump i magen, trots att det nu gått över 11 år.

Jag parkerade bilen på grusvägen precis intill stigen där Lucke och jag vek av den där dagen. Det är en underbar skog! Perfekt för blodspår till hundarna! Precis när jag gjort mig redo med klöv, blod och snitslar över hela mig, kom en jägare gåendes med sitt gevär och en liten tax. Jag tänkte direkt (trots att jag hade tillåtelse att lägga spår där idag) att det skulle bli en jobbig konversation. Vi hälsade på varandra, han frågade vad jag skulle göra (som om det inte syntes?! ;-)) och jag sa att jag skulle lägga ett par blodspår till mina hundar. Och direkt efter "Jag har fått tillstånd!". Han nickar lite på huvudet och ler och börjar berätta att "var försiktig om du går däråt, där håller vildsvinen till. Åt det hållet finns en ganska bred bäck, men den går att ta sig över på vissa ställen, men det kan vara lite blött. Däråt ska jag med min hund nu, men det är ingen fara, det är en bit bort. Har du tur får du höra min hund under drevet."
What the ...?? Här hade jag förväntat mig en hel del mutter och sura miner, men icke! Jättetrevlig jägare! Och som dessutom varnar mig för vildsvin och bäckar. Därefter frågade han vad jag hade för hundar. Jag visade honom Teddy och Jagge som satt kvar i bilen. "En bichon frisé och en papillon" svarar jag.
"Jaha, ja en sån där bichon läste jag om i en jakttidning för ett par år sen..." ;-)
Då var det ju Teddy han hade läst om! =)    Domaren för Teddys anlagsprov blev ju så imponerad att han skrev en artikel till Svensk Jakttidning. Vi småpratade en stund till, sen gav han sig iväg för att jaga och jag gav mig ut för att lägga spåren.

Jag började med Teddys spår och valde att hålla mig på avstånd från vildsvinen som jägaren hade varnat för, så jag gick åt det hållet där bäcken skulle ligga. Hur svårt kan det vara att ta sig över en bäck liksom? ;-)
Inte alltför svårt visade det sig, men strax efter bäcken kom det sankmark och ganska tätvuxen skog. Jaja, då skulle ju Teddy få jobba ordentligt! ;-)     La spåret rakt över sankmarken och sen kom jag ut på finare underlag och strax därpå nöjde jag mig. Spåret blev kanske 250 meter långt, men genom ganska svår terräng. Och Teddy är ju inte den som gärna blöter ner tassarna i onödan, det är bara vid spårning han gör det med glädje! =)

Jagges spår fick bli i lite lättare terräng och kanske bara 30-40 meter långt. Han har ju trots allt inte spårat alltför många gånger än. Hans spår blev över lite bråte och blåbärsris, så lite skulle han allt få jobba! ;-)

Medans spåren fick ligga och dra sig åkte jag hem till moster en sväng (fem minuter med bil från spårplatsen) för att hälsa på en sväng. Jag skulle också vilja bo så nära sån fin skog!

Efter knappt en och en halv timme åkte jag tillbaka och gick spåren. Teddy fick gå sitt först. Och vad han älskar det! Genom snår och ris och bäckar och sankmark, han kämpade på helt underbart! <3    Det här var det bästa spåret han gått på länge! Han klarade ut det helt på egen hand och hittade fram till sitt "guld".

                                                  "My precious! It´s mine, only mine!" ;-)


Sen skulle Jaguaren få leta reda på sitt byte! Dagens spår var Jagges längsta hittills. Han nosade noggrant vid spårets början och sen bar det iväg! Och sen stannade han upp, tittade lite åt höger, tittade lite åt vänster, tittade lite på mig och så fortsatte han igen. Gick några meter, stannade upp, tittade lite åt höger, lite åt vänster, lite på mig. Spårade några meter, stannade upp och ja, så fortsatte det tills han kom fram till klöven! ;-)     Han jobbade helt självständigt och klarade ut det utan hjälp från mig. Jag berömde självklart hela tiden när han jobbade i spåret. När han stannade upp, stannade även jag, men utan att säga något. Och då tog det inte lång tid innan han fortsatte spåret. Duktig kille! <3

                                                     Jisses, kolla in varulvsögonen! :-o
                                                              Farlig kille, det där! ;-)

                                                                    Bättre bild! ;-)

Efter att mina båda killar varit så duktiga tog vi en liten promenad i närheten och bara nöjt av skogen! Sen åkte vi hem till husse som lagade god söndagsmiddag, hemmagjort potatismos med hemmagjorda köttbullar. Jättegott! =)     En bra söndag helt enkelt!




lördag 10 november 2012

Halvkass träning igår, kanonträning idag!

Tänk vad träning kan skilja sig från dag till dag... och vad ens humör kan påverka! Tog en snabb sväng till klubben igår, jag var trött, småirriterad (inte på hundarna, utan på helt andra saker), ja helt enkelt inte det bästa träningshumöret. Men jag tänkte att det kunde vara skönt att träna lite och komma på andra tankar. Tog fram två slalomportar till Jagge och först gick det precis så bra som det bara kan. Sen skulle jag "bara köra en gång till"... Absolut förbjudet! När det går bra, avsluta! Tog en kort paus, försökte igen. Det ville sig bara inte. Istället för att krångla gjorde jag det helt enkelt lättare, det blev rätt och DÅ avslutade vi träningen med godis och lek! Gick upp till bilen, Jagge var lös eftersom det bara var jag på klubben. Då började det riktigt roliga... att få in honom i bilen... Summa summarum så gjorde Jagge det hela till en superkul jaktlek, eller ja, han tyckte det var superkul i alla fall... ;-)    Det tog säkert 15-20 minuter innan vi väl satt i bilen och var på väg hem... Jagge var trött, jag var trött. Det var ju bra åtminstone att han blev trött av det hela! ;-)

Idag har Teddy och Jagge varit hos min faster medan jag var på föreläsning med etologen Ingrid Tapper. Mycket intressant! Man fick sig en och annan tankeställare.
Hämtade hundarna efter föreläsningen och åkte till klubben idag igen för ett litet träningspass. På bra mycket bättre humör än igår. Och... idag ska det firas! Stort! Ordentligt! För Jagge har kört 4-pinnarsslalom! :-D  Superstolt! <3   Nu kommer ju resten gå som en dans på rosor! ;-)    Jag lovar att filma nästa gång jag tränar när det är ljust ute, känns inte som det syns så bra i halvmörk träning...

Teddy har fått träna på helt andra saker, typ apporten, fot, bakdelskontroll, stå... ja lite sånt som kan vara bra inför rallylydnadskursen till våren! =)

Imorgon blir det blodspår! Då blir grabbarna glada! :-D